Come & Go

From the conversation with Johanna Billing in the book.

Kom & Gå (Come & Go) is the name of a digital time clock, one function within a range of different workplace programs and tools provided by a company and used by many municipal departments. It was something I encountered every working day when I was employed by a municipality. I clocked in and out, walked back and forth to the photocopier, sat in meetings, and moved through the same rooms and corridors. The name Come & Go stayed with me and began to evoke associations that extended far beyond the time clock itself.

I started thinking about the ritualistic nature of work and everyday life—all these small movements, routines, and recurring actions that together shape a working day. Events that repeat almost imperceptibly, while at the same time giving life a sense of circularity. I could walk around the workplace with these thoughts in the back of my mind, almost in a state of daydreaming.

Over time, the title took on a more existential meaning. Come and go. To arrive somewhere and leave again. To return, repeat, and disappear. At the same time, another kind of coming and going was taking place in my own life, as my father was growing older and increasingly ill, and recently passed away. I am now roughly the age he was when he was forced into early retirement. The two worlds began to merge.

In my daydreams, I started imagining a group of older people moving through the workplace, a little more slowly than everyone else. They would sit and rest on the stairs, come in and look at us through the glass of a meeting room, move between the offices without any particular purpose. As if they had become stuck in a loop—still caught in the rhythm of the workplace, even though their time there had actually come to an end.

In this way, the workplace began to emerge as a place where different times and stages of life could exist simultaneously. The everyday and the existential began to merge: the simple act of the time clock registering when you come and go became an image of something larger—of work, ageing, loss, and the strange feeling of being caught in a movement that endlessly repeats itself.

_______________

Kom & Gå

Ur samtalet med Johanna Billing i boken.

Kom & Gå är namnet på en digital stämpelklocka, en funktion i ett utbud av olika program och verktyg för arbetsplatser som tillhandahålls av ett företag och som används av många kommunala förvaltningar. Det var något jag mötte varje arbetsdag när jag själv arbetade kommunalt. Jag stämplade in och ut, gick till och från kopiatorn, satte mig i möten och rörde mig genom samma rum och korridorer. Namnet Kom & Gå fastnade i mig och började väcka associationer som sträckte sig långt bortom själva stämpelklockan.

Jag började tänka på det rituella i arbete och vardag – alla dessa små rörelser, rutiner och återkommande moment som tillsammans formar en arbetsdag. Händelser som upprepas nästan omärkligt och som samtidigt får livet att kännas cirkulärt. Jag kunde gå omkring på arbetsplatsen med de här tankarna i bakhuvudet, nästan som i en dagdröm.

Med tiden fick titeln en mer existentiell betydelse. Kom och Gå. Att komma till en plats och lämna den. Att återvända, upprepa och försvinna. Samtidigt pågick ett annat slags komma och gå i mitt liv, med en åldrande och sjuk pappa som nyligen gick bort. Jag befinner mig nu ungefär i den ålder där han en gång blev förtidspensionerad. De två världarna började flyta ihop.

I mina dagdrömmar började jag föreställa mig en grupp äldre människor som rörde sig genom arbetsplatsen, lite långsammare än de andra. De satt och vilade i trappan, kom in och tittade på oss genom glaset till ett mötesrum, rörde sig mellan kontoren utan någon tydlig uppgift. Som om de hade fastnat i en loop – kvar i arbetsplatsens rytm, trots att deras tid där egentligen var över.

På så sätt började arbetsplatsen framträda som en plats där olika tider och livsskeden kunde existera samtidigt. Det vardagliga och det existentiella gled ihop: stämpelklockans enkla registrering av när man kommer och går blev en bild av något större – av arbete, åldrande, förlust och den märkliga känslan av att befinna sig i en rörelse som hela tiden upprepar sig.