That which is set in motion here is not just a game with balanced weights, rather it is vision itself.
The tool used to create the films and images is a two-meter-long, water-filled glass tube resting on a central axis. The camera is attached to one end. The tube is covered with various filters, paper, and fabrics, with small gaps allowing light to enter. Each film is a continuous action in which the movement of the tube and water—along with the addition or removal of fabrics and the shifting light—creates the image we see. The pigment prints on matte paper were captured with a different camera but using the same technique. What we see is shaped by the interplay of light and water.
The first films were shown in Freiburg in 2017 under the title Auge (Eye).
Vattenkikare 1-14, 2018-20, 31 x 24 x 6 cm, aluminum cassette, pigment print.
The light, the water
The suite Vattenkikare [Aquascope] stems from the work with a tool that could be one of the inventions sketched by Leonardo da Vinci. A two-metre-long glass tube filled with water rests on a centre point, like a see-saw. But that which is set in motion here is not just a game with balanced weights, rather it is vision itself. The glass tube is both a source of light and a receiving eye. Handling it is thus both a physiological experiment and an optical adventure, a maximised and sophisticated version of the kaleidoscope. The secret is in the light, the rays of which are allowed to shine through via textiles, paper, filter and gaps. What happens?
The resulting films and photographs are impressions of both that which is seen and the seeing itself. The glass tube is both our eye and that which the eye sees. The water streams in wave movements and cascades that are simultaneously speeded up and calmed by the volume of the glass tube. A camera registers and conveys the seeing to our eye, but the glass tube itself is an image of how our eye is composed: vitreous body, ciliary body, iris, lens. It goes both ways. Or the glass tube is the large eye of the world that sees us. Foreign, mysterious, a god or a monster. —text by Magnus Florin, from the catalogue to the exhibition ÖAR (ISLANDS) at Waldermarsudde Art Museum 2020.
Sv.
Redskapet som användes för att göra filmerna och bilderna är ett två meter långt vattenfyllt glasrör som vilar på en mittaxel. Kameran är fäst i ena gaveln. Röret är täckt med olika filter, papper och tyger. Små glipor släpper in ljus. Varje film är en sammanhållen aktion där rörets och vattnets rörelse, tillsammans med hur tyger dras ifrån eller läggs till och ljus släpps in och försvinner, blir den bild vi ser. C-printarna på matt papper är framtagna med en annan kamera, men med samma teknik. Det vi ser består av ljusinsläpp och vatten.
De första filmerna visades 2017 i Freiburg och fick då titeln ”Auge”, Öga. Vattenkikare 1-14, 2018-20, 31x24x6cm, aluminiumkassett, c-print.
Ljuset, vattnet
Sviten Vattenkikare härrör ur arbetet med ett redskap som kunde vara någon av Leonardo da Vincis skisserade uppfinningar. Ett två meter långt vattenfyllt glasrör vilar på en mittpunkt, likt en gungbräda. Men det som här sätts i rörelse är inte bara ett spel med balanserade tyngder, utan själva seendet. Glasröret är på en gång ljuskälla och mottagande öga. På så vis är dess hantering både ett fysiologiskt experiment och en optisk äventyrlighet, en maximerad och sofistikerad version av kalejdoskopet. Hemligheten ligger i ljuset, vars strålar tillåts tränga in via textilier, papper, filter och glipor. Vad händer?
De resulterande filmerna och fotografierna är avtryck från såväl det sedda som det seende. Glasröret är både vårt öga och det som ögat ser. Vattnet strömmar i vågrörelser och kaskader som samtidigt forceras och stillas av glasrörets volym. En kamera registrerar och förmedlar skeendet till vårt öga, men glasröret är självt en bild av vårt ögas uppbyggnad: glaskropp, strålkropp, iris, lins. Det går åt båda håll. Eller så är glasröret det stora världsögat som ser oss. Främmande, gåtfull, en gud eller ett monster. —text av Magnus Florin, ur katalogen till utställning ÖAR på Waldermarsudde konstmuseum 2020.